lördag 27 april 2013

 
Ja, nu är vi i slutet av april månad och nu börjar naturen att snabba på för att förbereda för våren och maj månad. Kan ej låta bli att "rufsa" runt i mina gamla diktböcker och måste ta med en vacker dikt av Daniel Fallström ur boken Vita Syrener;



                                                    I MÖRKRET VILAR SJÖ....

                                                   I mörkret vilar sjö,
                                                   men över furutoppar
                                                   sitt skimmer stjärnor strö,
                                                   i gräset lysmaskdroppar.

                                                   Din mjuka kappa tag,
                                                   ditt huvud fritt må vara-
                                                   din panna älskar jag
                                                   och dina ögon klara.

                                                   En ros, en purpursvart,
                                                   jag vid din skuldra fäster.
                                                   O, fråga icke vart;
                                                   vi äro nattens gäster-

                                                   Den dunkelblåa natts
                                                   med dynings sång kring näset-
                                                   en drömmusik, som satts
                                                   till älvors lek i gräset.

                                                  I denna klyfta där
                                                  vi sagans trollslott timra,
                                                  och drömmens svan oss bär
                                                  mot skyarna som skimra.

                                                 O, lös ditt svarta hår,
                                                 de flätor, vilka binda,
                                                 att jag dess silke får
                                                 omkring oss båda binda!

                                                 Så, svepta i dess doft,
                                                 med mun mot mun som brinner,
                                                 bli stjärnorna till stoft
                                                 och jord och hav försvinner.

                                                 Ett mörker, sammetsmjukt,
                                                 oss båda då betäcker,
                                                 tills dagen, avundsjukt,
                                                 åt skyn sin fackla räcker.




 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar