I MÖRKRET VILAR SJÖ....
I mörkret vilar sjö,
men över furutoppar
sitt skimmer stjärnor strö,
i gräset lysmaskdroppar.
Din mjuka kappa tag,
ditt huvud fritt må vara-
din panna älskar jag
och dina ögon klara.
En ros, en purpursvart,
jag vid din skuldra fäster.
O, fråga icke vart;
vi äro nattens gäster-
Den dunkelblåa natts
med dynings sång kring näset-
en drömmusik, som satts
till älvors lek i gräset.
I denna klyfta där
vi sagans trollslott timra,
och drömmens svan oss bär
mot skyarna som skimra.
O, lös ditt svarta hår,
de flätor, vilka binda,
att jag dess silke får
omkring oss båda binda!
Så, svepta i dess doft,
med mun mot mun som brinner,
bli stjärnorna till stoft
och jord och hav försvinner.
Ett mörker, sammetsmjukt,
oss båda då betäcker,
tills dagen, avundsjukt,
åt skyn sin fackla räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar