Jag har alltid tyckt om de gamla diktarna. Bläddrade i en av mina böcker när jag satt vid skrivbordet och tittade ut över tjärnen i skymningen med öppet fönster och hörde Koltrasten högst upp i grantoppen, Morkullan som sträckte över taket och alla andra fåglar som har konsert nu för sina tillkommande.....vi är inte så olika vi varelser här på jorden. Fick upp en vacker dikt av Erik-Axel Karlfeldt som min far sjöng för min mor då han började uppvakta henne har jag fått mig berättat.
DINA ÖGON ÄRO ELDAR.
Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr´n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.
Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag
svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.
Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt
oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt baner av blod och gull-
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du den sista som mig följde för min heta kärleks skull.
Tänker också på Evert Taubes; Min älskling du är som en ros....
Jussi Björling när han sjunger; När jag för mig
själv i djupa skogen gå.....
Och Gustaf Frödings; Det är skimmer i molnen och
glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs och
omkring står den härliga skogen grön bakom ängarnas
gungande gräs.....
Ja, jag får aldrig nog av all den underbara naturlyriken
det finns så mycket som faller i glömska i vår jäktade
och stressade värld. Vi springer bara förbi allt detta utan
att för en kort stund bara stanna upp och vara ett med
naturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar