När jag växte upp och var med far i skogarna, från allt till att besöka alla dessa härliga män som jobbade där, alla jakter och fiske som man var med på m.m. Och alla gubbar som kom in på hans kontor hög som låg. Det är härliga minnen och intressanta möten med så mycket olika män och olika livsöden. Min far deklamerade mycken dikt och sjöng när vi gick i skog och mark. Särskilt de Nordiska diktarna låg honom varmt om hjärtat och så även mig. Kom på en vacker dikt av Erik Axel Karlfeldt nämligen;
HEMBYGDENS HULDRA
Hennes far är bland alfer den
störste
i den nejd där min barndom
förgått,
han är bergens och skogarnas
förste
och i Strandmora klint är hans
slott.
Hon är barn, hon är jungfru att
kalla;
hon är yngst i sitt fädernehus,
hon är vänast av syskonen alla
i sitt väsen av skymning och ljus.
Hennes läppar stå röda och
ljuva,
hennes hår är som solbrantens
ström,
hennes öga är djupt som en
gruva.
fullt av dunkel och längtan och
dröm.
Hon bär smycken av silver och
koppar,
av granater är livbältets lås,
men sitt bröst vill hon pryda
med knoppar
och små blomster från backe
och ås.
Det är tungsamt i bergsalar
trånga,
där blir soltörsten sinnet för
stark.
Hela dagen hon älskar att gånga
i sin milsvida, härliga park.
Hon beser sina hjordar de fria-
där är älg, där är lekatt och räv;
och hon gluttar i grävlingens
stia
och i tranbon bland vide och
säv.
Invid stranden av ödsliga Glimman
hennes eka står gömd i en vik,
och små årslag hörts plaska i
dimman
under lommarnes kvällsliga
skrik.
Jag har gått i de svärmande åren
i ditt fotspår på grön liten stig,
när det lopp som ett budskap i
snåren
och all vildmarken hälsade dig.
Då stod törnrosen skärast om
kinden,
då tog göken sin mjukaste ton,
då kom doften som rikast med
vinden
ifrån vildbins och getingars bon.
Men jag ville dig hejda och säga:
Gå ej undan, du skygga, förbliv!
Dina ögons mystär vill jag äga
och din drömskatt ur
vildmarkens liv.
Du kan sägnerna, mörka och
ljusa,
ifrån dalgång och glittrande brant.
Allt hvad skogarna hemligast
susa
är för dig som för ingen bekant.
Låt oss sitta där granarna gunga
över smultron på kolbottens
vall!
Jag vill höra dig tala och sjunga,
jag vill lyss, till dess dagen är all,
till dess skyarna slockna mot
natten,
medan hyttornas lågor få färg,
och du flyr över lommarnes vatten
över älgarnes tallkrönta berg.
Tänker också på min älskade vän som inte finns kvar här på jorden, på allt vi upplevde i skogarna, all kärlek.....vildmarken...Du och jag....
