I denna ljuvliga vårtid då livets strid, kamp för överlevnad och att föra sina gener vidare är som starkats så kommer jag osökt in på de nätter jag fick följa med min far och sova ute i skogen för att då dagen grydde uppleva orrspelen och livet i skogarna. Det är inte undra på att vi människor alltid tyckt att skogen är trolsk, mystisk och där man förr kunde få sinnet att se och uppleva det mest otroliga syner och ha respekt för det övernaturliga. Det är många minnen som kommer till mig då jag följde med min far och hur han berättade om de olika väsen som finns i skogarna och som man inte kan förklara. Ligger man ute i skogen så är det aldrig tyst, det prasslar, vinden spelar i topparna, det porlar i bäckarna, skogens konung glider fram och det kivas och leks, en aldrig sinande ström som våra sinnen tar till sig. Skogrået talades det mycket om förr, hon var en förförisk kvinna som kunde förtrolla männen, och vacker som få men med en ihålig rygg som var rutten som en rotvälta. Hon var ofta gäcksam, lättfotad, munter, retfull och fnissade och trallade då jägarna närmade sig och under de hårda tiderna vid milan kom hon ofta på besök. Kallades också för Skogsnuvan och fanns mycket i männens erotiska drömmar och hon var härskare över villebråden. Kom man i hennes våld kunde man bara bli befriad genom att skjuta efter henne med en kula som var inlindad av en bit av hennes hår. Hon lockade och fick ofta männen att gå vilse så hon kunde lura in honom i markerna för att älska med henne så mycket hon ville, och ofta orkade inte männen med hennes aldrig sinande lust. Hon kunde också vara en hjälpande hand vid det tunga arbetet vid milan, och den jägare hon tyckte om fick ofta fälla det bästa bytet. I Norrland sägs hon komma av vitterfolket. Hon har olika namn beroende på var i Sverige man är; ex skogsfrun, skogsrå, råndan, råhanna, landa m.m. I Bergslagen fanns bergfrun som varnade för olyckor som hotade gruvorna och hon kunde också visa var gruvådrorna gick. Det finns även något som kallas för Sjörået, även hon specialist på älskog, fiskaran på de stora vattnen kunde ofta se henne sitta på en sten lång borta på ett skär och kamma sitt långa böljande hår, och det ansågs att ett oväder var nära då. Ja det finns mycket att läsa om skogrået, det här är bara en liten inblick i hennes liv.....
SKOGSRÅ
Hennes mun är de ljummaste vindarnas källa och rösten ett valv som ekar av fågelstrupar. Hennes björkögon glittrar, hennes lindöron susar vid sommarens sjöar.
Hennes tankar är myror som vandrar fram över de vita molnen på himlen och molnen är hennes lugna, flyktiga känslor.
Hennes otaliga bröst är träskets mjukaste mossgula tuvor och hennes sköte liknar ett fågelbo mellan två kraftiga grenar eller en näckrostjärn med hundraåriga gäddor eller en blåklocka eller en doft av murknande trä...
Hon ger dig blickar med trollsländorna, hon ger dig kyssar med röda bär, hon smeker dig med sina späda grenar.
Hon är ett hem för alla som älskar hemlöst, en lya för nakna kroppar, en famn för barn som gått vilse och grova lemmar som vägarna brutit. Hon gömmer skuld eller oskuld utan att fråga.
Hennes andedräkt är frisk som ett lockrop och hennes väldiga kropp ligger orörd kvar när vandraren återvänder-men hennes själ flyr bort mellan träden och svarar alla som ropar....
Frågar du henne det som du helst av allt ville veta ger hon dig sanningens svar----din egen fråga tillbaka.
Dikten är skriven av Gunnar Ekelöf
Tavlan är målad av Bibi Jonsson.
En vandring vid Midtjärn i majkvällen.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar