Sitter på bron och tittar ut över tjärnen efter en varm promenad med mina "flickor". De snusar och sover nu och bryr sig inte om något utan vilar sina små trötta tassar och snarkar inne i rummet. Det blänker och glittrar i vattnet, gökarna ropar, lommen likaså.....doften av syren.....du skulle komma och lukta på syrenen med mig...jag väntar....jag vet att du snart är här....Det prasslar i asparna när vinden leker och snor runt i löven. Skogsduvan lägger sin andra kull.... på ängen blommar snart Skogsnävorna, hundkexen vajar vita uppe vid dasset. Himlen är klarblå....där kommer Mickelräv för att norpa till sig lite bröd och en korv. Håkankråkan som är så tam blir utan så jag måste slänga ut en bit åt honom med. Bofinken kvittrar och ärlan fångar insekter och vippar iväg med hela näbben full för att mata de små. Tänk om man kunde fånga ett ögonblick av detta, frya bilden så att säga med dofter och läten och ta fram när nordan blåser kall....nej var här och nu, fånga dagen...slitet uttryck men ack så sant......
Se så vackert Löjtnantshjärtat blommar.....
Han kommer över mon...när syrenen blommar...
Pion.
Tyckte det var så fint med fönstret och löjtnatshjärtan.
Tjärnen i kvällssol.....
Det gamla äppelträdet blommar raskt över, det har redan börjat singla ner blomblad till marken.
Man känner att livsandarna vaknar när naturen är så vacker nu...lite rufsig av allt det vackra...
Kom att tänka på en dikt nu när solen håller på att gå ned och natten kommer som min far läste mycket.
HEMBYGDENS HULDRA.
Hennes far är bland alfer den störste
i den nejd där min barndom förgått,
han är bergens och skogarnas förste,
och i Strandmora klint är hans slott-
Hon är barn, hon är jungfru att kalla;
hon är yngst i sitt fädernehus,
hon är vänast av syskonen alla
i sitt väsen av skymning och ljus.
Hennes läppar stå röda och ljuva,
hennes hår äe som solbrantens ström,
hennes öga är djupt som en gruva,
fullt av dunkel och längtan och dröm.
Hon bär smycken av silver och koppar,
av granar är livbältets lås,
men sitt bröst vill hon pryda med knoppar
och små blommor från backe och ås.
Det är tungsamt i bergsalar trånga,
där blir soltörsten sinnet för starkt.
Hela dagen hon älskar att gånga
i sin milsvida, härliga park.
Hon beser sina hjordar de fria-
där är älg, där är lekatt och räv;
och hon gluttar i grävsvinens stia
och i tranbon bland vide och säv.
Invid stranden av ödsliga Glimman
hennes eka står gömd i en vik,
och små årslag hörts plaska i dimman
under lommarnas kvällsliga skrik.
Jag har gått i de svärmande åren
i ditt fotspår på grön liten stig,
när det lopp som ett budskap i snåren
och all vildmarken hälsade dig.
Då stod vildrosen skärast om kinden,
då tog göken sin mjukaste ton,
då kom doften som rikast med vinden
ifrån vildbins och getingars bon.
Men jag ville dig hejda och säga;
Gå ej undan, du skygga, förbliv!
Dina ögons mystär vill jag äga
och dindrömskatt ur vildmarkens liv.
Du kan sägnerna, mörka och ljusa,
ifrån dalgång och glittrande brant.
Allt vad skogarna hemligast susa
är för dig som för ingen bekant.
Låt oss sitta där granarna gunga
över smultron på kolbottnens vall!
Jag vill höra dig tala och sjunga,
jag vill lyss, till dess dagen är all,
till dess skyarna slockna mot natten,
medan hyttornas lågor får färg,
och du flyr över lommarnas vatten
över älgarnes tallkrönta berg.
Erik-Axel Karlfeldt.
Jag är en obotlig naturromantiker, det är bara så.....
Nu är det bara att var ute så länge det bara går tills man ser solen gått ned bakom skogsranden....och sedan krypa ner i rena mjuka lakan och "vaggas" till sömns och höra lommen ropa över ensliga vatten och vinden som somnar i tallkronorna.....och vänta på han som kommer med syrenens doft.....
