Som en isig kupa välver
himlen rymden över oss,
och ur vinterskyar skälver
någon gång ett stjärnebloss.
Se, hur blekgrön stjärna darrar
som av köld i frostigt blå-
hör, hur vita marken knarrar,
fast du lätt den trampar på.
Allt i dvala vilar fruset,
svept i drivans glittervitt,
spökligt flammar norrskensljuset
över molnens skuggvärldsritt.
Som ett fält av liljor blommar
sjön, där du i solljus sam,
och som dödens helgedomar
stiga bergen vita fram.
Jordens öde tycks fullkomnat,
livet finns ej mera kvar,
trädens växt och floden domnat,
vinden inga vingar har.
Här i blåvitt månskensflöde
leva endast du och jag-
runt omkring oss skuggor, döde-
aldrig ljusnar någon dag.
Isens paradis och nattens
breder sig omkring oss två-
blixtrande i frusna vattens
klara speglar stjärnor stå.
I din blick dock livet brinner,
i din puls dess flammor slå-
därför döden ej oss hinner,
där vi genom natten gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar